Skip to content
Words Without Borders “stands as a monument to international collaboration and a shared belief in artistic possibility.”
— 2018 Whiting Literary Magazine Prize Citation
from the March 2019 issue

From “White Monkey”

White Monkey

Adrian Perera reflects on the stereotyped expectations faced by immigrant poets. 
 

Interview. Time: 15:42

The journalist says she gets it.

“I have a friend from Africa.
I want you to know,
I get it.”

I crawl inside myself, 
past my sweaty pits
and hear myself say 
I’m not accusing her
of anything.

 

 

32.

What’s in a name? she asks,

with her blonde hair,
ponytail,
and blue-eyed gaze,

her memories of summer cottages,

rhyming clues for Christmas gifts and debates over Finland’s
official languages.


“What’s in a name?”

She says
we ought to take my mother’s name
and pave the way for the future.

To show the name belongs
on book covers
and voting ballots.

And not just on the sign above an ethnic restaurant. 

Easy for her to say, my mother says.

“She doesn’t bear the burden of the name like you do.
For her, the name is a sign of goodness,
of virtue,
a silk ribbon that leaves no trace 
when she removes it.”
 
I say change is always painful,
someone has to be the first.

Then it’ll have to be someone else, she says.

Can’t the name be one of my virtues? I ask.

She says,
You’ll just be their monkey.

 


33.

I have no words for how I love my mother
because everything turns to anger.

All I see are her mistakes,
broken thoughts
and language.  


All I hear is her shame
because she can’t be
what I need

and all I can feel is sorrow
because I am never
what she needs

so I say nothing.

 

 

34.

My friend leans against the boat and asks
how my mother is doing.

I say I don’t know,
we don’t talk that much.
She just wants to give me advice
about life.

The water is like a window over the seaweed.
A breeze tugs at our shirts,
carries the odor of tar.

My friend says moms are moms

“but your mom has always been
special.

It’s not her fault,
she comes from another culture.

She doesn’t know any better.”

 


35.

I read poems,
describe a family being crushed by its own baggage.

A publisher says I fill a niche.

“We want to make sure nobody mistakes you
for Athena Farrokhzad.”


She says that many of the poems are good,
but certain ones are
typical immigrant poems.

“You can cut those.

There are, after all, two poets in Sweden
and one in Denmark
writing about those things.”


I ask what people are writing about today,
what is considered new?


“People write about all kinds of things!
The archipelago,
the Winter War,
and alcoholism.”
 

From White Monkey. © Adrian Perera. By arrangement with the author. Translation © 2019 by Christian Gullette. All rights reserved.

White Monkey

Intervju. Tid 15:42

Journalisten säger att hon vet hur det är.

”Jag har en vän från Afrika,
jag vill att du ska veta
att jag inte tänker så
om dig.”


Jag kryper in i mig själv, förbi
svetten i mina armhålor
och hör mig själv säga
att jag inte anklagar henne
för något.

 

32.

Vad är ett namn, frågar hon,

med sitt blonda hår
bundet i svans
och blåa blick,

hennes minnen av stugliv,
julrim och språkdebatter.


”Vad är ett namn?”


Hon säger att
vi borde ta min mors namn
och bana vägen för framtiden.

Visa att namnet hör hemma
på bokpärmar
och röstsedlar.

Inte enbart på markisen till en etnisk restaurang.

Lätt för henne att säga, säger min mor.

”Hon bär inte bördan av namnet som du gör.
För henne är namnet ett tecken på godhet,
en merit,
ett silkesband som lämnar henne spårlöst
när hon vill.”


Jag säger att förändringar alltid gör ont,
någon måste vara först.


Det får bli någon annan, säger min mor.


Kan inte namnet bli en merit för mig, frågar jag.

Hon säger
You’ll just be their monkey.


33.

Jag har inga ord att säga hur jag älskar min mor
för allt blir ilska.

Allt jag ser är hennes misstag,
brutna tankar
och språk.

Allt jag hör är hennes skam
för att hon inte kan vara
det jag behöver

och allt jag kan känna är sorg
för att jag aldrig är
den hon behöver

så jag säger ingenting.

 

34.

Min vän lutar sig mot båten och frågar
hur det är med min mor.

Jag säger att jag inte vet,
vi talar inte så ofta,
hon vill bara ge mig råd
för livet.

Vattnet ligger som ett fönster över sjögräset,
en bris rycker i skjorttyget
i doften av tjära.

Min vän säger att mammor är mammor

”men din mamma har alltid varit
speciell.

Det är inte hennes fel,
hon kommer från en annan kultur,

hon vet inte bättre.”


35.

Jag läser dikter,
berättar om en familj som krossas under sitt bagage.

En förläggare säger att jag fyller en nisch.

”Vi får bara se till att ingen blandar ihop dig
med Athena Farrokhzad.”


Hon säger att många av dikterna är bra,
men vissa är
typiska blattedikter.

”Dem kan du stryka.

Det finns trots allt två i Sverige
och en i Danmark
som skriver dikter om sånt.”


Jag frågar vad folk skriver om i dag,
vad är nytt?

”Folk skriver om allt möjligt!
Skärgården,
vinterkriget
och alkoholism.”

Like what you read? Help WWB bring you the best new writing from around the world.