Skip to content
Words Without Borders is one of the inaugural Whiting Literary Magazine Prize winners!

from the July 2018 issue

Read more from the July 2018 issue

from the March 2019 issue

Read more from the March 2019 issue

from the March 2019 issue

Doa Api yang MembakarHutan

Jadikan aku lebih sederhana. Matikan 

sebagian besar hidupku.

 

Kalau membakar adalah takdirku, biarkan 

aku hanya mengabukan daun-daun kering 

di kaki-kaki pepohonan,agar kelak lebih 

hutan mereka.

 

Ceritakan kisah-kisah sedih kepada langit.

Anggrek liar mati sebelum berbunga.Buah 

jatuh sebelum berbiji.Burung sesat dalam asap 

dan kehilangan sarang.Agar menangis ia. 

Tumpah airmatanya. Hutan bertunas

berdaun dan hijau kembali.

 

Kembalikan aku pada tumpukan sampah di kota.

Pada tungku dapur orang-orang kelaparan.

Pada aliran darah orang-orang menggigil kesepian.

Pada sepasang suami istriyang sudah lama 

tidur saling berbagi punggung.

 

Jadikanaku rendah hati.

Read more from the March 2019 issue
from the March 2019 issue

Read more from the March 2019 issue
from the March 2019 issue

Read more from the March 2019 issue
from the March 2019 issue

Read more from the March 2019 issue
from the March 2019 issue

Read more from the March 2019 issue
from the March 2019 issue

Read more from the March 2019 issue
from the March 2019 issue

X

 
 
 
Vassdalen. Hösten 1920 
(den döde Aslat)
 
 
 
Ni lämnade mig på
svenskens gård 
 
Ensam och svept i 
min stora kolt
 
-
 
Jag stannade inte där
 
-
 
En höst och en vinter
grät vi tillsammans
 
Sen slog ni följe med
hjorden igen och
drog bort
 
 
 
 
 
 
 
Själv vek jag ut 
kolten till vingar 
och flög min kos
 
tappade blodet
ur kroppen och
förrsvann
 
-
 
Jag kunde inte stanna 
 
Där jag fallit och 
aldrig skulle resa 
mig igen
 
-
 
Kände du pappa
 
jag blåste över havet
 
 
 
Hörde du mig inte 
 
Bland havsfåglarna 
när ni kom flyttande 
med era sommarfeta 
renar 
 
-
 
Jag var det ensamma 
strået från renens päls som 
gled över havsytan
 
i viken vid 
rensimningsstället
 
-
 
Och den fina backen
i höstsommarsol 
 
Där hjorden själv
fick söka sig 
nerför klipporna
 
 
 
 
 
Tills tjockdimman kom
 
Och det blev 
omöjligt att se hur 
stupen låg
 
-
 
Jag var skogen som 
tätnade
 
kring den väldiga 
skogsgata
som huggits fram 
i gamla tider 
 
-
 
Där din ledarren 
fejade hornen 
 
 
 
Kände du mamma
i din hand
 
när du länge fick
mjölka den tama vajan 
som försvann sen
bland träden
 
-
 
För att söka lavar
och svamp och slicka 
urin från marken
 
-
 
Jag var tyngden
i stenen som ni tog 
med er från kusten 
 
för att lägga på
min grav
 
 
 
En sten varje sommar
 
tar ni med hem
till vinterlandet
Nila och du
 
-
 
Mamma du smeker 
det där ärret på min 
brors panna 
som om det vore en 
viskning från mig
 
-
 
För att jag en gång
kastade ett vedträ 
på honom
 
som träffade där
 
 
 
Nila när jag föll
 
-
 
Du bara fortsatte 
att vara som vanligt 
mot mig
 
som om jag inte
hade förändrats
 
-
 
Samma vanliga 
långsamma leende
medan huvudet tyst
ville rulla tillbaka 
till sin plats 
 
djupt mellan axlarna  
 
 
 
Nila kände du
jag var rörelserna 
under båten 
 
i fjällsjön där 
mamma och du 
la ut nät
 
-
 
Hann du fånga 
min blick
i storlommens öga
 
-
 
Jag stod på en kvist
mina ben var som 
pinnar
 
När vinden vek 
undan de gulnande 
löven
 
 
 
Jag såg främmande fjäll 
 
med dånande älvar
 
-
 
Och jag flög över 
båten och ropade 
till er:
 
-
 
Det blir regn 
det blir regn
 
 
 
 

XI

 
 
 
 
 
 
Dápmotjávri. Aslats grav. Karesuando kyrkogård. 
Höstvintern 1920 
(Ber-Joná)
 
 
Den hösten kom 
lappfogden
 
-
 
Härskarspråket
dröp över oss
 
Svenska ord 
omöjliga att uttala
 
-
 
De trängde in
genom kläderna 
la sig över huden
 
-
 
Den nåliga blicken 
 
 
 
ett regn genom
allt man älskar
 
-
 
Smutsiga var vi
bodde med hundar
 
halvnomader som
gick efter kreatur
 
-
 
Bröd så segt att
tänderna föll ur
bakade kvinnorna
 
-
 
Mitt i parningslandet
trädde han in
med regnskyarna
 
 
 
För att länge tala
bland våra 
brunstande vajor
 
-
 
Han hade bud 
från de tre
rikenas män:
 
svenskar norrmän 
och finnar
 
-
 
Långt borta från 
renens värld hade flera 
familjer valts ut
 
Vi måste börja tvinga
våra hjordar att beta längs
främmande marker
 
 
 
 
 
Vi skulle förvisas
från skogarna fjällen
och sjöarna
 
Flyttleder och sånger
måste förträngas
fördrivas ur minnet
 
-
 
Renhjordens minne
 
renkalvens ben 
som alltid 
förde oss hem
 
-
 
Nu skulle de födas
på andra marker 
 
 
 
Nu var varje steg
hemåt i hösten
ett avsked från 
våra liv
 
-
 
Min bror och de andra 
 
tog farväl av stigarna 
och backarna
 
-
 
Aldrig mer skulle 
vi sitta på öns sluttning
där havet slipade 
stenarna 
 
och Aslat en 
gång lärde sig gå
 
 
 
Då knöt sig magen
i mörka knutar
 
-
 
Medan vintern bara
som vanligt 
vitnade fram
 
ur alla färger 
omkring oss
 
-
 
Och vi försökte 
skrämma bort varg
vi färdades fort genom 
frusna skogar
 
-
 
Sen stod jag igen
hemma i vinterlandet 
 
 
 
 
 
Såg skymningen 
sjunka grå mellan 
gråa gårdar
 
-
 
I björkskogen
på andra sidan isen
stod en grupp kåtor
 
Med pelare av rök 
som steg bortom 
kyrkogården
där du väntade
Ristin
 
-
 
Utanför 
kyrkogårdsmuren
 
vid Aslats grav
 
 
 
Jag tog dig i handen
 
du hade ett
infekterat sår över
ögonbrynet
 
-
 
Tyst la du ner
den sista stenen 
från kusten
 
på hans grav
 
-
 
Nilas fingrar 
fick jag hålla 
som ryckande 
tömmar
 
 
 
Och de bekanta
vågorna berättade 
för mig
 
om en frihet 
i havet
 
-
 
Jag sa att jag 
hatade renen
 
och behövde den
samtidigt
 
-
 
Vi måste lämna
Aslat igen
 
för arbetets
och hjordens skull
 
 
 
Här skulle han 
ligga kvar
ensam
 
Medan vi förvisades
från vårt hem
 
-
 
Då sa du:
 
Vad är det för hem
där ingen törs säga
vår sons namn
 
-
 
Aslat är glömd
 
Bara hans öde
minns de
 
 
 
Men du lovade mig
 
att hans huvud vilade
tryggt i sin grav
 
-
 
De döda
fick ju inte grävas 
ur jorden
 
-
 
Och klockorna 
klämtade bortom 
skogen
 
-
 
Vi var kallade 
till kyrkhelg
 
 
 
En sista gång 
skulle vi 
träffa de våra
 
-
 
För nu var det fullt
 
Det var fullt med 
folk i byn
 
 
 

XII

 
 
 
 
 
 
 
Karesuando kyrkby. Vintern 1920
(Ristin)
 
 
Svenskens fingrar
i hela min mun
 
kläderna spridda
överallt på golvet
 
-
 
Jag som trodde 
det var för mina
onda tänder 
 
reseläkaren kommit
 
-
 
Med hårda redskap
mätte han mig
 
skriftlärda män 
i varje vrå
 
 
 
Med sylvasst 
pennskrap
 
gick de 
igenom mig
 
-
 
Jag förstod att en
kortväxt typ 
tog gestalt
på deras papper
 
Med kungligt bläck 
tecknades
det rasdjuret
 
-
 
Vår lydnads 
bojor
 
 
 
knäppte upp 
mitt hemsydda bälte
 
-
 
Mina bröst hängde
deras avsmak lyste
 
-
 
Jag såg hur de 
rynkade sina 
smala näsor
 
och skrattade 
samtidigt
 
-
 
Min vän intill mig
fick snabbt 
på mig kolten
 
 
 
Sen översatte hon tyst
deras fråga
om hur vi gjorde 
vid mensen
 
-
 
Bakom läkarens axel
kyrkoherden
 
-
 
Jag hörde honom 
säga på finska:
 
Deras män dricker 
så gud gråter och 
djävulen skrattar
 
och skammen
 
 
slog rot i mig
 
för mitt mörka hår
och mina
mörka ögon
 
-
 
Utanför ladan 
väntade huttrande 
min väns döttrar
på att få sin 
behandling
 
-
 
Och min stackars Nila
fiskades fram
 
jag vet inte varifrån
 
 
 
En kamera riktades
mot hans
upprörda ansikte
 
tills han bara
sjönk genom golvet
 
-
 
Jag såg dem trampa
på honom
med grova kängor
 
Höga stolar 
drogs fram och de
satte sig på honom
 
-
 
Jag märkte hur stor 
han hade blivit
inget barn längre
 
 
 
där han stod vilsen 
och stum bland deras
nakna händer som
tog på honom
 
-
 
Han borde följa 
med oss till anstalten 
sa läkaren
 
och äntligen
lydde min kropp
 
-
 
Och jag gick fram 
till männen
och drog den svage
ur svenskens grepp
Read more from the March 2019 issue
from the March 2019 issue

Read more from the March 2019 issue
from the March 2019 issue

Read more from the March 2019 issue
from the March 2019 issue

Read more from the March 2019 issue
from the March 2019 issue

Read more from the March 2019 issue
from the March 2019 issue

White Monkey

Intervju. Tid 15:42

Journalisten säger att hon vet hur det är.

”Jag har en vän från Afrika,
jag vill att du ska veta
att jag inte tänker så
om dig.”


Jag kryper in i mig själv, förbi
svetten i mina armhålor
och hör mig själv säga
att jag inte anklagar henne
för något.

 

32.

Vad är ett namn, frågar hon,

med sitt blonda hår
bundet i svans
och blåa blick,

hennes minnen av stugliv,
julrim och språkdebatter.


”Vad är ett namn?”


Hon säger att
vi borde ta min mors namn
och bana vägen för framtiden.

Visa att namnet hör hemma
på bokpärmar
och röstsedlar.

Inte enbart på markisen till en etnisk restaurang.

Lätt för henne att säga, säger min mor.

”Hon bär inte bördan av namnet som du gör.
För henne är namnet ett tecken på godhet,
en merit,
ett silkesband som lämnar henne spårlöst
när hon vill.”


Jag säger att förändringar alltid gör ont,
någon måste vara först.


Det får bli någon annan, säger min mor.


Kan inte namnet bli en merit för mig, frågar jag.

Hon säger
You’ll just be their monkey.


33.

Jag har inga ord att säga hur jag älskar min mor
för allt blir ilska.

Allt jag ser är hennes misstag,
brutna tankar
och språk.

Allt jag hör är hennes skam
för att hon inte kan vara
det jag behöver

och allt jag kan känna är sorg
för att jag aldrig är
den hon behöver

så jag säger ingenting.

 

34.

Min vän lutar sig mot båten och frågar
hur det är med min mor.

Jag säger att jag inte vet,
vi talar inte så ofta,
hon vill bara ge mig råd
för livet.

Vattnet ligger som ett fönster över sjögräset,
en bris rycker i skjorttyget
i doften av tjära.

Min vän säger att mammor är mammor

”men din mamma har alltid varit
speciell.

Det är inte hennes fel,
hon kommer från en annan kultur,

hon vet inte bättre.”


35.

Jag läser dikter,
berättar om en familj som krossas under sitt bagage.

En förläggare säger att jag fyller en nisch.

”Vi får bara se till att ingen blandar ihop dig
med Athena Farrokhzad.”


Hon säger att många av dikterna är bra,
men vissa är
typiska blattedikter.

”Dem kan du stryka.

Det finns trots allt två i Sverige
och en i Danmark
som skriver dikter om sånt.”


Jag frågar vad folk skriver om i dag,
vad är nytt?

”Folk skriver om allt möjligt!
Skärgården,
vinterkriget
och alkoholism.”

Read more from the March 2019 issue
from the March 2019 issue

Read more from the March 2019 issue
from the March 2019 issue

Första besöket. 

 

Jag är här för att jag vill bli lämnad ifred

Könsutredningen: 

 

För att det ska ske behöver jag tillgång till 
din kropp inkl hjärna 
ditt liv inkl sexliv 
din medicinska historia 
dina berättelser

Andra besöket.

 


Söker jag till könsutredningen för att klara att vara poet
eller är jag poet för att klara könsutredningen
så van att berätta mig själv
i utbyte mot arvode och vård

Blankgolven och det stora fönstret
vid ankomst lämnar jag
namn och agens i receptionen
jag vill berätta mig komplex och människa vill berätta mig respektabel
radar upp orden på bordet framför psykologen
så vi kan titta på dom och låtsas jämlikhet

En grindvakt kan neka tillträde
ett svärd kan brinna mot halsen
kan ändå kallas ängel
rädslans dunkande anatomi
halsåderns trotsiga läggning
framhäver ett urval av vackra sanningar
samma lydnad som vanligt
i knäet samma knäppta händer

Tredje besöket. 

 

Könsutredningen: 
Beskriv din sociala situation

Jag såg en orm idag i skogen
ringlande på magen över gruset
som om inget gjorde ont
och varje motstånd den mötte på vägen
gled den bara runt

Tänk om min kropp kunde hjälpa mig så där

Fjärde besöket 

 

ställer jag in

Jag har efterkonstruerat allt
pojken flickan och autisten
men utmattningsdepressionen har jag papper på

Med diagnosen som en slöja ett skydd skred jag genom korridorerna
mitt i puberteten slapp jag könet
slapp tjejfester och pojkproblem
slapp bestraffningar och utfrysning
slapp lära mig av gruppen
hur kvinnor målas fram i ansiktet

Flickgängen jag försökte tillhöra
misslyckades och tappade intresse
bestraffningarna rikoschetterade mot speglarna
yrvaken skar jag mig på splittret
utan tydlig riktning eller avsändare

Så behölls flickan intakt
svävade över skolgården, skred genom
högstadiekorridorerna
våldtäktskulturerna
knappt kantstött

Kvinnor formades där
förstår jag nu, som skydd och strategi
formade grupper där
dansar i en cirkel runt FATTA!-tygpåsarna
dom blev kvinnor
jag blev inte kropp

Förlaget: 

 

Det krävs en mer konstruerad helhet

Jag vill vistas i det hårda och beständiga
därför konstruerar jag en diktsvit och en man att bo i
jag vill naglas fast
normeras och bli del av ordlistan
tilldelas ett hem
att lämna

Scener flyter samman
folkbibliotek och pridefestivaler
småorternas tågstationer
pressbild och beskrivning på max 50 ord

Tjugofemtusen kilometer nervtrådar
jag väljer den rödaste
drar fram den ur halsen och lägger den på scen
mitt liv är tre minuter långt
dom säger tio komma noll
jag försöker koka
ner till min essens
bli ett koncentrat
av min egen existens
sen kallas det för politik

Försökte kasta ut mitt inre Jesusbarn med badvattnet
men det höll sig liksom kvar i kanten och skrek och skrek
jag vill ju inget hellre än att fiska kristdemokrater
vifta med en liten krok av poesi
den här kroppen är så användbar att agna med

Människor kom fram till mig för att bekänna
sina heteronormativa synder, jag sa
här, ät min kropp
jag är en mask
och du ska fiskas upp
du ska bli frälst
du ska bli god
men varför längtar jag till himlen
när jag trivs bäst i fuktig blomsterjord

Read more from the March 2019 issue

from the February 2019 issue

Reviewed by Lily Meyer

A new novel by the Swedish author reads like a caricature of sexism in the literary world that ends up being as sexist as its misogynous protagonist.

Lina Wolff’s novel The Polyglot Lovers, translated by Saskia Vogel, is a warning to those who write by hand, and to those who write villains. The book won the 2016 August Prize, one of Sweden's main literary accolades, and received a PEN Translates Award from English PEN. Its plot hinges around a manuscript by Max Lamas, an aging novelist and old-school literary sexist who believes he’s written the perfect multilingual book. Unfortunately, his sole manuscript has vanished, and to the narrator’s clear delight, it’s not coming back. 

The narrator of The Polyglot Lovers dislikes Max Lamas, and intends the reader to dislike him, too. He’s cruel and almost hysterically sexist. He treats the women he encounters, both in life and in his fantasies, with a shifting mix of scorn, entitlement, and rage. He cheats on his wife, encourages a near stranger to commit suicide, and breaks his elderly lover’s heart. He lacks complexity, which seems to be intentional: his dream of finding “a very young polyglot lover with enormous, white, milk-scented breasts” is pure caricature. At no point does Wolff work to develop his character or to provoke empathy for what she calls his “bad man’s dishonest worldview.” Instead, she writes him as a buffoon to be loathed.

The problem with writing a novel about a sexist jerk, though, is the sheer amount of time the reader has to spend with that jerk. Wolff tries to offset this by splitting The Polyglot Lovers into thirds. Before we meet Wolff, we meet Ellinor, a masochistic woman in search of love. Her experiments with online dating lead her to a critic named Ruben, and to Lamas’s manuscript. The novel then cuts to Lamas, and finally to Lucrezia, the granddaughter of Lamas’s last lover. Ellinor and Lucrezia are more nuanced characters than Lamas, but they seem to have been placed in The Polyglot Lovers mainly to occupy space. Wolff never explores Ellinor’s attraction to violence, and Lucrezia has no agenda beyond telling her grandmother’s story. Ellinor’s narrative arc gets abandoned once it meets Lamas’s, and Lucrezia has no arc at all. As a result, their presence in The Polyglot Lovers reflects Lamas’s misogyny rather than undermining it. The man is the center; the women exist to prop him up. 

This is one problem with The Polyglot Lovers. The other is its prose, which is stiff and uninspired. The sentences feel mechanical, the dialogue drags, and the characterization and description are flat and vague. When Ellinor meets Ruben’s estranged wife, for instance, she glances at her wedding ring and notes, “It looked expensive and fancy.” Looking out his window in Stockholm, Lamas informs us that “The sea was cold, the cliffs dark. On the street below our apartment people were sitting at outdoor tables, wrapped in blankets and holding cups.” This descriptive dullness cannot be laid at the translator’s feet. Expensive and fancy and holding cups may have been Vogel’s English word choices, but there is no possible reason to believe Wolff offered more detailed descriptions—a cushion-cut emerald, steaming mugs of coffee, whatever you like—and Vogel omitted them. 

Vogel herself is an accomplished essayist, fiction writer, and translator. Her own prose is much smoother and more detailed than The Polyglot Lovers, as is her translation of Karolina Ramqvist’s The White City. Reading Vogel’s other work, in fact, raises a question sometimes discussed in translation reviewing and theory: Should a translator improve the original text? 

The usual answer is no, or not while translating literary fiction. Like beauty, improvement is in the eye of the beholder. To my ear, Lucrezia’s mother saying “Those academics and their traits—a sweet, piercing scent of moldering onion coming from their armpits” is terrible dialogue. The syntax is unnatural, the two clauses mismatched. But maybe some readers disagree, or don’t mind, or would use the phrase “a sweet, piercing scent of moldering onion” themselves. Regardless, Wolff wrote the line, and so her translator has to reproduce it, not condense it to “God, those academics smell like onions.”

But what about the novel’s subtler missteps? What if Vogel could have reorganized and combined sentences to make the prose flow better, even if there was no way to improve its content? Without reading Swedish, there’s no way to know whether such a translation approach was possible. Nor do I know Vogel’s translation philosophy. If she’s loyal above all to the author or to the Swedish text, then she would have no call to nip and tuck the English prose. But if her loyalty is to the translation or the Anglophone reader, then maybe she should have found new ways to make The Polyglot Lovers sing. After all, Lamas dreams of “the intimacy that seamless communication could yield.” A slightly more activist translation approach might have yielded much greater intimacy.  

There is no seamless communication to be found in The Polyglot Lovers, nor is there seamless communication between book and reader. The flat language and narrative structure make empathy with Ellinor and Lucrezia challenging and make it hard to dislike Lamas without disliking the novel itself. Though Wolff constructs him as a villain, she never strays far from his side. Her feminist critique gets lost. In its place, we first have Ellinor seeking abuse, then Lucrezia telling her grandmother’s story, which transforms into Lamas’s. The novel submits to the male ego. At minimum, it would have been nice to understand why. 

from the February 2019 issue

Read more from the February 2019 issue
from the February 2019 issue

Read more from the February 2019 issue
from the February 2019 issue

from the February 2019 issue

from the February 2019 issue

from the February 2019 issue

from the February 2019 issue

from the January 2019 issue

Reviewed by Jamie Mackay

By fusing a dialect-laden verse with knowledge and respect for Dante’s original, the Scottish writer and illustrator has built a bridge across borders and nations.

Since the Florentine poet Dante Alighieri finished his Divina Commedia, in 1320, more than one hundred different translations of his work have been published in English, over a dozen in this decade alone. The selection currently available caters to various tastes and purposes. Allen Mandelbaum’s blank-verse effort, studied in thousands of classrooms and universities around the world, remains the canonical go-to and has been recognized as such by Italy’s literary establishment. Then there is Robert Pinsky’s Inferno, more lyrical, though arguably less faithful. It remains one of the most popular among international readers. Beyond these quite different tomes, however, new interpretations continue to pop up every couple of years, often with the proclaimed intention of making this masterpiece “more accessible.” Mary Jo Bang has adapted the Inferno admirably, in a jazzy and virtuosic free-verse. Similarly, Clive James has produced a vigorous, slang-inflected edition of the same text, the first and better-known section of Dante’s tripartite work, also composed of the cantos of Purgatory and Paradise. The J. G. Nichols edition is comparatively archaic, though none the worse for it, and has been praised for communicating the essential rhythm of the poems like never before. And this is to name just three of the most high-profile recent examples. The question, then, is unavoidable: do we really need yet another attempt? 

For Alasdair Gray, the resounding response is “yes.” Despite all the noise, he argues in the introduction of his newly released translation of the Inferno, there remain new ways to play with Dante. The Divine Comedy, he writes, is a text “like the Bible,” with almost endless possible interpretations, and opportunities to pose new questions, and answers. It is a masterpiece to be revered, reread and, ultimately, rewritten. With the all-caps title of HELL, in place of the more customary utilization of the original Italian title, the eighty-three-year-old Scottish novelist makes his characteristically bold stamp on one of the world’s most beloved poems. 

It has been a long time coming. From his 1981 novel, Lanark, to his many short stories, Gray’s work has long borne the marks of Dante’s influence. His imaginative worlds, his mythological vision, the ease with which he traverses the fields of folklore and high art all are prominent qualities of his work that suggest an affinity with the Florentine writer. This can also be felt in regard to Gray’s work as an illustrator, which often uses techniques inspired by illuminated manuscripts and medieval woodcarvings to evoke sublime scenes, such as those depicted in his extraordinary murals at Glasgow’s Òran Mór auditorium. These two features combine in this new volume, where Gray’s dense but characteristically playful language is positioned neatly alongside sharp neoclassical etchings of Dante and his spirit guide Virgil. The result is dreamlike, fantastical, and entirely appropriate to the subject matter. 

Yet if Dante’s task in the fourteenth century was to fuse a sort of “everyday religiosity” with the then-new stylistics of courtly love poetry, Gray’s challenge today is almost the reverse. Instead of taking everyday superstitions of faith and ennobling them in a novel form, HELL is more concerned with reemphasizing the colloquialism and familiarity with which the Florentine public would have received the original text. This is something that’s too often lost in English translations of Dante’s work, which have a tendency to replace quite accessible meditations on faith, morality, and destiny with bloated, unapproachable metaphysics. Gray, who in addition to close-reading Dante has spent a lifetime mastering a flowing lyrical Scots, seems to have tasked himself with liberating the text from this unfortunate heritage. His success is evident from the opening lines:

In middle age I wholly lost my way, 

finding myself within an evil wood 

far from the right straight road we all should tread.

 

And what a wood! So densely tangled, dark,

jaggily thorned. So hard to press on through,

even the memory renews my dread. 

A neologism, a romantic caesura. This is immediately quite different from Mandelbaum’s scholarly approach, which in the equivalent translation maintains a more rigid and antiquated tenor with lines like “for I had lost the path that does not stray.” In fact, Gray has cut large sections entirely—he has even jokingly described the effort as “paraphrasing” —and there are, predictably, and fittingly given the author’s intentions, no footnotes. Instead, this “prosaic verse” pushes forward with an unabashed vernacular-laden vitality, designed to capture the spirit, and dark humor, of the original Italian. At one point, for example, our narrator refers to his spirit guide, Virgil, as a “dominie” (a Scots word for a schoolmaster), while his own procrastination is simply “blethering” (rambling). Phrases like these just cry out to be read aloud, preferably in a thick Glaswegian accent.  

There are a few original jokes as well, largely at the expense of the British ruling class. The Guelfs and Ghibellines, for example, are transfigured, a little clunkily, into Tories and Whigs, the UK’s eighteenth-century parliamentary groupings. Later, in a more pleasing and successful riff, Satan himself becomes “God’s prime minister.” There is quite enough political indignation, though, in Dante’s original narrative, and Gray is more successful where he strives to convey the poem’s more revolutionary cadences free from modish pretense: 

Within a city or a nation state

Great force or cunning can accumulate

Properties, making some cliques dominate

 

Until the angel with so many names—

Luck, chance, fate, fortune, mutability— 

Makes new cliques prosper, other cliques decay,

 

Whether by vice or virtue, who can say?

But those who trust, not virtue, but to luck

Have gone astray, aye, very far astray. 

For all his cuts and innovations, as passages like this show, Gray has stuck more closely to the medieval source than, say, Bang’s attempt. This is particularly evident in terms of tone and rhythm. Terza rima, the form that Dante invented to tell his narrative, is notoriously difficult to render in English on account of the relative glut of rhyming words in Italian. Previous translators have usually been forced to abandon it all together, or risk an almost sing-song style, plagued by alien and archaic words. In HELL, Gray finds an effective compromise. Where it feels natural he uses end rhyme, following Dante. Where it doesn’t, he settles for internal rhyme. Simple. But it’s a brave decision and, despite a subsequent over-reliance on end-stopped lines, he pulls it off with style. 

By fusing a dialect-laden verse with knowledge and respect for Dante’s original, Gray has, almost inadvertently, built a bridge across borders and nations. Yes, this is a strange, idiosyncratic, individual text, but it is at the same time an undeniably Scottish one. This is not an English, American, or Australian Dante, one that smells of campus libraries or open mic nights, but a Celtic, wind-lashed fantasy of medieval Italy. With humility, and great skill, Gray has shown that his own voice, and those of his compatriots, are as capable of participating in global, canonical storytelling as any other community, Anglophone or otherwise. HELL is a beautiful text, made even more remarkable by the political implications of Gray’s artistic accomplishment. It is also a timely reminder of the truth contained in Italo Calvino’s famous quip: “A classic book has never finished what it has to say.” 

© 2019 by Jamie Mackay. All rights reserved.

Like what you read? Help WWB bring you the best new writing from around the world.